Janolov en glad, prylgalen trumslageriarbetare



Trumslageriarbete i Monotones mellan 1967 och 1974. Notera de tidiga Pearl-trummorna.
Janolovs musikaliska bana började i diverse källarband, såsom OK Correls och Maydays, som var täligen okända även på ungdomsgårdarna i Eskilstuna. Debuten i lite större sammanhang skedde i bandet Ray Franklins.
Var i allsin dar det namnet kom ifrån kan man ju undra. Enlilgt vanligtvis välunderrättade källor var det den legendariske musikern, orkesterledaren och musikaffärsägaren Birger Ludwigsson som kom på det briljanta namnet.
För de som var med när det begav sig har Ray Franklins gått till eftervärlden som det band där alla sladdar låg rakt och snyggt på scen.
(En elak kommentar från en medmusikant)


Från hösten 1967 blev det Monotones för hela slanten. Det var ingen stor slant, men Janolov lyckades livnära sig på vad musiken gav. Mest blev det spaghettiringar och korv till frukost, lunch och middag.

Janolov sitter 3:a från höger. Långhårig och fundersam.
Övriga medförbrytare är från höger Rolf Karlsson, Peter Nordström, Janolov, Bengt "Moppe" Eriksson, Åke Lindmark och Bengt Andersson.

Trummandet prioriterades sedan dessvärre ner och han satsade på en civil karriär. Eftersom den inte lyckades särskilt väl fuskade han som trummis i flera olika hobbykonstellationer innan han blev värvad till Forever Young and Beautiful.

Och prylgalen - ja kanske lite, men bara när det gäller trumgrejor och annat som har med musik att gära såsom rättsjungningsmaskin och digital effektprocessor för trummorna. Och så en hel del extra trummor och cymbaler förstås.
Sladdar har han fortfarande lite svårt för eftersom dom inte ligger rakt, trasslar ihop sig och knastrar.